Elisabeth Maddelyn Ó Kerrigan

((Fiktiv karaktär som används i digitala rollspel, icke lajvroll!))

Namn: Elisabeth Maddelyn Ó Kerrigan

Kön: Kvinna

Ålder: 17.

Rolltyp: Skolelev.

Utseende: Två färgade ögon, ett blått och ett grönt. Normal låg, smal men vältränad. Medel lågt mörkt kastanjebrunt hår som räcker ner till skulderbladen.  Väldigt ljusa, rosa läppar och lite mörk aprikos färgad hy, med ett feminint fyrkantigt nästan rektangulär ansiktsform. Hon har dessutom ett stort ärr på ryggen som når från hennes högra axel ner till vänstra sidan av höften efter att hennes far utövat svart magi på henne.

Personlighet:

Elli är oftast glad och positiv, men blir grinig när hennes familj kommer på tal.

Hon läser gärna på i förväg om det kan imponera på lärarna och gör sällan saker för ingenting om hon inte har en känslomässig koppling.

Hon har lätt för att lära, förutom i en del få ämnen, och är inte särskilt kräsen över vägarna till kunskaper och mål.

Bakgrund:

Elisabeth Maddelyn Ó Kerrigan är barn till George Ó Kerrigan och Victoria Ó Kerrigan (född Hornst).
Elisabeth förlorade sin mor när hon var åtta år gammal då hon blev mördad av fadern på order av mörkrets herre. Fadern togs strax efter moderns död till Azkaban efter att ha blivit dömd för mordet på sin fru. Efter att hon bevittnat sin mammas död har hon hatat mannen... Av den tyrannen som alla kallar för hennes far har hon lärt sig att respektera ledaren för denna mörka pakt som fram tills faderns intagande på Azkaban satt stora krav och förväntningar på henne. Hon spenderade åren mellan moderns död och skolstarten hos sina släktingar men har sedan hon fyllt sexton valt att stanna på skolan så mycket som möjligt.

Elisabeth, eller Elli som hon kallas, har en lite blandad uppfattning angående sin pappas tankar och livsstil. Hon tycker inte att man ska behöva utrota i stort sätt en hel magi nations samhälle på grund av blodsstatus, men efter åtta års boende under hans tak och uppfostran har hon ändå tagit efter en del av hans syn på människors värde.

The Serpent & The Falcon Chapter 2, The Decision and The Truth

It was dark as she walked the hallway illuminated only by a few torches that sat on the cold, bare walls. She had trouble sleeping, as usual, and had decided to take a quick walk through the corridors back to her room to tire herself out, which did not seemed to work so well tonight.

Meanwhile, deep in the dungeons sat an equally sleepless potion professor and corrected essays from third-year students. An irritated groan escaped him and he laid down his quill to take a patrol even though it was not his turn on this particular evening. Snape ran into McGonnagall in one of the corridors and thought to ignore her when she looked at him and said.
- Good evening, Severus, what are you doing out walking now? You do not have patrol tonight.
Snape nodded and began to explain himself.
- I know what I should and should not do but for your information, Minerva, I could not get any sleep.
The older woman looked at her colleague and said after a while with cautious words.
- Aha, as usual then Severus, you should take a potion so you get to sleep in these kinds of cases. Albus has told you to rest for a week and Poppy could certainly give you something from her store if you can not provide it yourself ...
Snape sighed and interrupted the professor.
- I will not be dependent on any magic potion. And Albus idea that I rest me is absurd, you know that very well, Minerva.

After a long while Elisabeth had come up out of the dungeon and wondered how long she would have to walk more before she would feel the fatigue. Just when she would turn into another corridor, she heard two familiar voices and she pressed herself rapidly against the wall to hide and listened to the conversation. She stood silent for what seemed like an eternity while she listened to the voices of Professor McGonnagall and Professor Snape.
I wonder what they're doing out there at night, in addition to looking after pupils to roam after bedtime, she thought to herself and shook a little of the cold that swept past in the hallway. Completely unprepared, she took a deep breath and patched her mouth with both hands. She could hear the muffled sound of Professor Snapes voice almost immediately.
- Did you hear that? It seems that someone is looking after bedtime. Deduction of points, just what I need to become a better mood after this conversation with Minerva! he thought, and smiled slyly but unnoticeable.
McGonnagall listened for a moment and shrugged his little shoulders.
- No, I heard nothing Severus. It was probably just Argus cat in that case. The woman waved a little with the wand and muttered a bit low Tempus and sighed slightly. Yes you may have a continuing pleasant evening, Severus, I'll take me back to my room now. Hope you at least get to the breakfast.
And with that she was gone, headed the same direction where Elisabeth was standing with a pounding heart and hands to mouth in the shadows of the corridor that gave the female professor a gaze as she passed her unnoticed. She sighed silently with relief when the professor disappeared and went out from his hiding place.
She stretched herself a little and gave a glance around his surroundings, but could not see Professor Snape anywhere until she heard a man's voice.
- Is there anyone there?
The professor looked around and Elisabeth had just enough time to back backwards when she heard him. She pulled back so quickly that she happened to look up hard against one of the stone pillars. She put her hand on the shoulder and bit down hard to not make any sound. She waited a long time until she could not hear him anymore. Has he gone? she wondered to herself and looked after. The shaft ached painfully as she looked into the other corridor. The professor stood and suddenly he took convulsively about stomach pain and appeared to be close to screaming. She did not care about anything when she saw him in pain and stood firmly, took some quick and deep breaths until it looked like she ran before she ran out into the corridor to him.
- Professor, what's the matter, she asked breathlessly and put her hand gently on his shoulder. Only when he answered was heard only a murmur and Elisabeth was forced to bend forward to hear.
- Giant stomach ache from last week only ... Nothing to worry about, Ms Ó Kerrigan.  He replied low.
She examined him while she wondered if she could do anything to help him. Suddenly she had an idea. With the wand firmly in her hand she moistened her lips.
- Can you stand, she asked, thinking of the spell. He nodded in response and stood up gently with his hand still on his stomach.
- Okay, we test one time, she said a little uncertain as she pointed the wand at him and tried to concentrate a second before she said.
- Alleviare il dolore addominale.
Nothing happened and the professor looked at her in surprise. What is she doing anything really? he thought, and watched as she swore to herself.
- Okay, I do not know what the spell will have for an effect on you, but it will help if I can just concentrate ... I just need something to focus on. She said after a minute, which made him sigh.
What kind of spell, he thought, looking at the young woman.
Elisabeth didn't find anything tot focus on so she looked the professor in the eyes and felt it was easier to concentrate.
- Okay, then we try again then ... She pointed the wand at him again and took a deep breath. Alleviare il dolore addominale.
This time it worked and she smiled somewhat. Unfortunately, she did not know how he would react to her spell. Hopefully in a good way. Snape looked at her and sighed.
- Ms Ó Kerrigan, I do not know what it is you are trying to help me with. But whatever it is it seems to not happen ... He began, but was interrupted suddenly by himself when it started to tickle all over his body. Instead of scratching, he began to laugh so much that he fell to the ground and writhed in his laughter.
When will it end, he thought to himself.
Elisabeth looked astonished while the professor, instead of screaming in pain, or the like, laughed!
This new feature which the spell showed made her smile. A small laugh escaped her as well to see the professor laugh.
Elisabeth made a mental note that she would write down the spell's effect later. While the joy rushed inside her, she began to count to ten, which was one of the formula's operation.
- Finite incatateum! She said in a quiet but high-pitched voice when she arrived at ten in his behalf before she hid her wand in the back pocket of her Muggle pants. She was so happy that she could help him.
- How does it feel now? she asked the professor who had fallen on the floor of his laughter.
He got up from the floor and looked at her with surprise in his eyes.
- Better. But how? I did not recognize the spell. He replied and examined her carefully.
Elisabeth smiled and laughed a little.
- It's not surprising that you do not recognize it ... for it is one of my own spells. She replied.
The professor looked at her a long time before he said.
- But it is only in the seventh year you learn how to make your own spells.
Elisabeth response this time was a simple shrug of the shoulders.
- My uncle taught me two years ago ... He liked that I learned something on Professor Flitwiks spell lessons.
Snape thought about what she said and nodded a little, it sounded quite logical.
- He felt certain that one learns too slowly. Did he and Elisabeth coughed a little.

- That's what he told me anyway.
He nodded again, then said.
- Yes. But you really took a risk when you went out of your student home so late at night. Professor McGonnagall could have seen you.
Fuck! She thought and bit her lip.
- I thought if I took a walk in the hallways maybe I could sleep, but it does not seem to work.
Snape looked at her with a small glance before he said.
- No, you're not alone. I can't, unfortunately, sleep either.
Elisabeth put her hands in her pockets and shrugged.
- I maybe should go back to my room, then, before you decide to take points from Slytherin or give me detention. She said but stood still.
The professor shook his head and replied, her words.
- No, Ms Ó Kerrigan, you'll get either detention or deduction of points tonight. Why would I give you something like that after you helped me? Moreover, I am not in the mood right now.
Elisabeth looked at him in surprise and put his head a little to one side.
- But you are a teacher, and one of the school's strikest for that part to, it's what you do with us students who are out after bedtime.
Suddenly she felt her own pain arose in the shoulder as she accidentally hit the stone wall that she had been hiding behind not so long ago and she fell to her knees. She did not yell, so instead she bit clenching as hard as she could.
The professor helped her to her feet quickly and looked around before he took her to his stock.

Once there, he let go of her to open the door and went up the ladder when he entered. He searched among the bottles and quickly found what he was looking for, stepped down and handed the bottle to her.
- Here. Drink, it will help the pain.
Elisabeth was breathing heavily from the pain that radiated from her shoulder and took the bottle with a trembling hand and drank the contents.
After a moment she let go of her shoulder as she kept a tight hold on when the pain was gone and her breathing became calmer and switched to a normal rhythm.
She closed her eyes for a moment, feeling the pain disappeared.
- Thank you. She said, looking at him.
She got a nod in reply before he surprised her again by calmly put his hand on her other shoulder.
- What did really happened? he asked as he examined her closely.
Elisabeth felt a quick shiver went all along the spine when his hand made ​​contact with her ​​shoulder.
She moved her shoulder once little bit quick and shook her head as if she did not really know.
- I, hit it the other day when I was out.
Lie.
She hated lying to teachers, especially for a head of a house and her own mentor, but she could not let him know that she'd stood and eavesdropping on his and Professor McGonnagalls chat.
Snapes eyes blinked and he said with a calm voice.
- You eavesdropping on me and McGonnagall before, right?
For a second, a second too late, she realized that he learned the truth with leglimence on her. She wanted to scream but did not, instead she defended herself.
- No, I did not ... how can you believe such a thing. She looked at him for a minute, trying to form words until she gave up and sighed. All right. Yeah, I was eavesdropping ... but it was not the intention!
The professor nodded small.
- Why do you choose to lie about such a thing? Oh well, it was still nothing secret that we talked about in any case. He said just as calmly and Elisabeth drew her hands irritated through her hair and shrugged.
- I do not know ... it's something I've done ever since I was eight ... because people do not know things about me, especially after what happened before I started using it. She replied.
The professor crossed his arms, leaning against the castle wall.
- It must have happened something terrible then, considering who your father is. Which is also understandable.
Elisabeth sat quietly with her arms around herself now and felt tears burning in her eyes and she quietly began to weep.
Snape just looked at her and said.
- I apologize if I said anything wrong.
Elisabeth shook his head and calmed down as best she could.
- Oh no ... there is nothing you said. She wiped away the tears and put again her arms around herself. I am the daughter of two Death Eaters, and with that comes some consequences of not behaving according to their ... rules.
So when I was eight, curious as I am to my nature, I sought me out to my father's library. I never got to go in there for him and could not help in the end.
There was nothing special about his library, I thought, more than all of those books in which he collected on information about all the world's dark magic. This I found out later in life.
But when he finally found out that I had gone in there myself, without his permission and without, according to him, something to protect myself with, I was punished ...
She was silent for a moment. The professor still stood with his arms crossed.
- I'm sorry for your sake. He said and looked at her. You do not need to tell about it if you do not want to.
Elisabeth just shook her head and looked at him.
- You are my mentor ... really this is such things that you should know about me ...
He relapsed into silence. Elizabeth hesitated before she continued.
- When I was punished by my father ....
- Please, Ms. Ó kerrigan, you do not ... he interrupted her quickly. Elisabeth shook her head again.
- Yes, I do ... She said quietly, and fell silent. When my father punished me, he was not merciful to me. My father really loves black magic, professor ... more than he loves his family. So when he came to me, he took me to the basement where he, how can I say it without getting it to sound too realistic and nasty, cuffed my hands and feet that stretched out the body in the same position as the Vitruvian Man, a work of the architecture muggle universal genie Leonardo Da Vinci, if you heard of him?
Snape stood silent and listened. Certainly he had heard of the Italian muggle, he had made ​​a couple of stunning works. Both art and science operations.
Elisabeth took his silence as permission to continue.
- In all cases, when you are so exposed, perhaps not spiritually, but physically so that you can not follow the natural capacity to protect yourself, I sin my crimes. My father allowed me to endure some terrible things.
Black magic alone, however, but still some terrible things.
She paused briefly before she was writhing so much that she had her back to him, pulled out her hair and lifted so on his clothes that he could see her from shoulder to waist-length scar that bared her pale back.
When the professor heard everything and seen her back, he was surprised with his arms on either side of him.
Elisabeth finally pulled down their cadre and turned and looked at him.
- I thought that the headmaster had said just about everything, except what I told them. He said in any case he would do it.
The professor looked at her and then shook his head as he pulled himself together after her story.
- Why would he tell such things to me? Admittedly, I'm your mentor and he trusts me, but still.
Elisabeth shrugged.
- I do not know. That said, he said he would tell you. Would make it easier for both of us, what an now you mean by that.
Snape looked at her and said with a shrug.
- For us, what? Maybe you should ask the headmaster a little more about it.
Elisabeth nodded and thought for a moment.
- Maybe, but I still do not understand why he said so ... if not, it would be ridiculous! She said, blushing somewhat.
- If not? Asked the professor. Say what you would say.
She sat up a little and looked at the floor thoughtfully with his hands clasped in front of her face.
- No, that's ridiculous even for me.
Snape did not understand her and said, frustrated.
-You have to go up to the office and demand that he clarify what he meant. It is a must if you are a headmaster!
Elisabeth looked at him and replied.
- Not now!? It's damn middle of the night!
The professor sighed heavily and put his face in his hand for a moment before he looked at her again.
- I know that. But in the morning, go straight to him after breakfast.
She nodded, and was silent.
- Thank you ... She said after a long moment and nodded towards the bottle as to show what she meant. The professor just nodded in response, as he always used to.
- It was nothing. He replied and his unnoticeable smile appeared again. He cleared his throat quickly after and straightened her robe a little fast. But you really should go and sleep for a few hours now. Or try at least.
She stood up carefully in case she would be bewildering to have stood up too fast.
- You're probably right. She said and stood still for a minute, hesitating before she took a step towards him and gave him a kiss on the cheek and walked away quickly. Elizabeth's cheeks tinged with a faint flush until she was in the dormitory and had crawled into bed and fell asleep.

Snape, however who hadn't seen it coming, hold his surprise from his student and without a word, he went back to his bed and the strength to change either magical or not, had disappeared. He fell asleep as soon as he reached the bed and his head fell back on his pillow.

The day after Elisabeth ate breakfast in the great hall and went straight after to the headmasters office. She knocked on the door when she got past the Gargoyle and stairs. After a while she went inside and saw rhetorician sit behind his desk.
- Excuse me, headmaster, but could I talk to you? She asked, and went into his office altogether.
- Of course, little girl. He said, gesturing with his hand against one of the chairs that were before him.
She sat on one of the chairs and sat quietly for a moment. When she would say something interrupted the headmaster her.
- You wonder why I said I would mention your family's tragic event for Professor Snape, right?! He asked and Elisabeth was shocked, how could he know? Elisabeth nodded and continued to listen to him. 
- Severus, have lost so much during his childhood and some things he's never really gotten. He looked at her with a look that captured one. The same applies to you, Ms. Ó Kerrigan. And since you are so similar in personality, now, do not interrupt me, where was I ... Yes, exactly. Since you are so similar and been through similar things, I find two nice people like you two should get to be happy and they are what I hope that you will become.
Elisabeth sat and just looked at the headmaster. She understood nothing and gave him a questioning look.
- Ah, I see that I have confused you. Well then, we take this right to the chase ... He said and Elisabeth nodded a little before the headmaster continued. Yes, I said I would tell Severus about your little problem and no I have not done it on purpose. And finally they brought you here to find out ... Yes, Ms. Ó Kerrigan, I am trying to match up you!
The headmaster smiled when he had finished talking and looked at Elisabeth, who while trying to take in everything he just said.
- I do not understand ... how ..
- How do I know that it might be possible? How do I know that there's a little spark between you, that none of you may have seen before?
She nodded in response.
- I have no idea, but now if you'll excuse me, Ms. Ó Kerrigan, I have an important meeting with the Ministry.

And with that said headmaster goodbye and Elisabeth walked away, confused and surprised but more shocked. It was like she had imagined!

Elisabeth had missed her first lesson for the day because of her meeting with the headmaster and decided to clear her thoughts a little.
She could not believe it! The headmaster had tried to match her ​​together and the professor. She did not know what she should think about the whole situation and thought that maybe she was in love? In the professor.
When she had come out and was just a few feet away from the door, she saw him.
I should tell him ... She thought, biting her lip before she turned her steps to the tree where the professor sat, deep in his thoughts.
Snape sighed and scratched his head while his thoughts were buzzing in his head.
He thought of the dream that had plagued him the previous night. It was always the same dream, or at least most of those times. The father, who shouted at him that he was never at home.
Elizabeth changed her mind when she walked past him and turned around. She sat away from him as if she had not noticed him and took out one of her books and pretended to read it.
Snape knew someone sat quite close and saw ms Ó Kerrigan who sat some distance in front of him. He looked at her without a word and examined her in reading, probably levied her attention.

But Elizabeth was well aware of his gaze on her and looked up as if she were waiting for someone to come and she looked past the professor.
- Oh, Professor Snape, I did not see you. She said and closed her book. I've just been to the headmaster's office.
The professor continued to look at her and said.
- And what did he say?

Elisabeth looked around while she took out his wand and cast the Muffliato spell over them. She put away the wand and looked at him.
- He told me straight out that he tried to match us together. She replied to his question without averting his gaze for. 
Professor's eyes flashed a little and Elisabeth felt a shiver went through on her back before he shook his head. 
- The headmaster is hard to understand sometimes. He said and continued to look at her. Why did he try to match us? 
Elisabeth shrugged. 

- He said that we were like each other, we have been through similar life events, and he thought we were "two fine people" ought to be happy. Why he chose just the two of us I do not know. He did not tell.
Snape sighed and thought for a minute before he nodded small.
- Yes, he may be right. He said, stroking his cheek with one hand in a thoughtful gesture. I have not had it easy, though I'll be honest with you. But you're probably the one who has had the most difficult of the two of us, given what you showed me yesterday.
That scar that she had shown him was not a pretty sight. Especially at such a young girl like her.
Just knowing that it had been carried out with black magic, and a death eater, made ​​him feel sorry for the girl.

Elisabeth herself sat quietly with her hand over her shoulder when he mentioned her scars. Suddenly a night black raven came flying at them and released a letter in her lap without landing and getting a reward.
She looked after the raven, and took up the letter as she began to read. That raven had been too familiar to her.
Snape's curiosity drew the letter but said nothing. He did not interfere in the private lives of others.

When Elisabeth had finished reading the letter, she sat quietly and felt all her color in her face disappeared as she became almost deathly pale as the Bloody Baron. She dropped the letter and fell to the ground on her knees.
- I'm doomed ... She said with a trembling whisper, and hid her face in her hands. Snape just looked at her.
- Doomed? He asked simply scolded his curiosity.
Elisabeth let out a sob as the tears threatened to come.
- The letter is from my ... my uncle ... She picked up the letter and read a little bit of the content aloud to him. Dear Niece, you will within the next month get to be part of the family's long history, it has been determined by himself, the Dark Lord along with your family. You should take the dark mark, to honor your father. Regards David Ó Kerrigan, your uncle.
She looked at the professor and felt the fear took hold of her.
Snape looked at her and shook his head again.

- He must be found. He said seriously. He will be sent Azkaban. He can not force you to take the mark. Professor glanced towards his own arm and sighed heavily.
Elisabeth put her face in her hands again and continued to sob in silence.
- I do not know what to do. She said and dried quickly the first tears that came. I just feel so scared ...
- You need to talk to Albus about this. He needs to know. Was the professor's only response.
But Elizabeth was not listening. She shook her head and said.
- I can not ... My uncle will find out and then I am really doomed. She felt alone and abandoned. It feels as if nobody in the world can protect me from this ... She said and huddled with her arms around herself.

- You must tell, Ms. Ó Kerrigan, you can not take the mark. He said and sighed again. Do not make the same mistake as another one did at one time.
Elisabeth looked a little at him.
- How? She asked and hugged herself a little harder. As I said, my uncle will know and then he will try to get me ... And if he would then I will probably not be back here I tell you.
The professor shook his head a little.
- He may not know that you have told, think a little ms Ó Kerrigan! He will only know that the letter ended up in the wrong hands.

Elisabeth took both her hands through her hair.
- I'm afraid. She said quietly and just wanted someone to embrace and give her protection.
Snape saw what reaction the letter had on his student and looked around before he sat closer to her, put a few protection spells on them and with a wavering conscience held her.
Elisabeth hitched herself a little bit but relaxed after a few minutes when she felt his arms around him.
She could not resist, and leaned against him and closed her eyes.
Snape's thoughts roared in his head properly now. He could not tell her that he had the mark.
How would she take it? Or did she already know?
They both sat in silence for a long moment, and without a single movement or glance at him, said Elisabeth with an almost whispering voice.

- It was you who took the mark before, right? She asked as if she did not care, which she did not really. She tried to meet his gaze.
Snape did not look at her but nodded with a third sigh.
- Yes, I was only eighteen then. I took the mark because I wanted power. He explained and looked a little at her before he looked away again. But I only got problems.
Elisabeth just sat there in his arms in silence. Eighteen year, he had only been a year older than she were when he took the mark.
- I do not hate you, if that's what you think, for what you did. She said quietly after a moment.

He looked at her in the end and said.
- I regret it terribly much after I revealed a prophecy for the Dark Lord. This led to a family death.
Elizabeth closed her eyes and she could almost hear his heartbeat.
- The Potter's. She simply said and got a nod in response.

- Yes, it was Potter's parents.
She allowed herself to sit a little bit closer to him and leaned more into his arms.
- What if my uncle finds out about it? What if he gets to me ... She dared not say more.
The professor looked at her and shook his head.
- He will not find out anything. But Albus has to know.

She shook her head.
- I ... I ... can not ... She sobbed out when the tears came again. She hid her face in his shoulder.
Snape grabbed her shoulders and pulled her away from him so he could look her in the eyes and shook his head.
- Don't do it then, but then you take the mark whether you like it or not. Can't you trust that he may not know?
Elisabeth looked at him for a long moment while tears ran silently down her cheeks and she wiped away the tears again.
- You have a strange way of persuading people, you know. She pulled gently out of his arms and hid her face in his shoulder again.

- What?
She sat up and left his arms.
- I'll tell the headmaster about the letter, but I would like if you came with.
He nodded in response.

- I'll go with. I promise you.
- Thank you. She whispered and leaned against him again. He nodded again absent as he looked down at his legs, and thought again of his father that always shouted at him in his dreams.
There was silence between them for a while longer and Elisabeth cleared her throat before she took a grip of her courage.
- What you said a few days ago, back at the gates ... what did you mean by that? She asked finally.
- What? That's what happened to Mr. Filch's between you and me? Elisabeth shook her small head.

- No, or it was not exactly what you said. She sighed quietly. When you confronted me about my flute did you do something, but you changed your mind directly ... I just want to know what it was you were doing.
Snape scratched his neck and looked away quickly before he sighed and looked at her.
- I was going to ... kiss you ... He replied to her question and looked away.
Elisabeth looked at him in surprise and the could not tear her eyes away this time.
- You were going to ... kiss ... me? She asked and examined him.
Snape looked at her and closed his eyes.

- Yes, and yesterday when you kissed me on the cheek ... I did not know what I would do. He said, clenching his hands. I did not even tell anything. He grinned with a shake of the head. What am I doing? I'm not at all like this. Elisabeth looked at him and put her hand over one of his fists.
- I ... I like it. She simply asked and looked at him with a slight blush.
The professor looked at her and tried to understand her. She could not be honest.
- Really? He asked, expecting a laugh from her and a no, but Elisabeth just nodded small.
He was struck dumb with amazement, and looked around again. He looked at her and took a deep breath.

It can not be true!? She's just trying to make a fool of me! But her eyes ... He thought, and she looked down quickly before she looked at him straight in the eyes.
Snape took it as an invitation to her thoughts, and he focused on her eyes before he used leglimency on her.
What he saw in her thoughts, her feelings, honesty. Everything hit him at once. After reviewing her memories, he withdrew and with little panting breaths, he looked at her with a questioning look.
Elisabeth blushed stronger than she did before, and looked at him.
It is true, after all. She tries not to make a fool of me! His thoughts were at war with each other, but he looked at her and something happened. Failed to explain, but something happened.
He took her small hands in his, and with a deep breath as he let out a long sigh, he looked at her.
- Ms Ó Kerrigan ... He began but stopped the words and shook his head a little. Elisabeth, I ... He was silent again, and hesitated.
Elisabeth swallowed hard and shuddered when he said her name. She looked down at their hands and felt the warmth from him.
- Yes? She asked, looking at him with her heterochromia eyes.
He swallowed hard and Elisabeth could feel his hands shaking small. She hugged them a little and smiled somewhat against him.
Snape looked at her and took a deep breath.
- Elisabeth, I love you. He said at last.
Elisabeth looked at him and her heart stopped and she just sat there and did not know how she would react.
- Do you mean that ...? She asked after a very long time, and Snape looked questioningly at her.

- What? That I love you?
Elisabeth nodded with out a sound. The professor nodded and he said.
- Of course I mean it. I would never lie about such a thing. Elisabeth smiled softly and closed her eyes. She had only had one and a half hours of sleep during the night after their meeting in the hallway. Snape put his arms around her again and continued to hold her while his hands were shaking somewhat, partly because he just revealed something very secret from him and the thoughts of his father. She felt him shaking and with a shaky sigh, she shifted a little in his arms so that she could take his hands in hers.
Elisabeth did not ask why he was shaking, there was nothing she could do, ask about someone's private.
A tear fell from Snape's face when he looked down in silence, and she just looked him.
She did not know what he had been through, but she understood that it pained him, just as it did with her.
- What is it? She asked softly at the end and wondered if maybe she would have just been quiet.

He sat still but answered her.
- It's my father ... He began quietly. I dream of him every night. He screams and hits me because I was a magician and he hated wizards.
Elisabeth was silent, and the same with him. Time passed and Elisabeth thought about her lessons. She should go away on her remaining lessons, but she could not go just yet, she felt.
- How's it like to take the mark ...? She asked after a few seconds and hesitated over whether she really wanted to know the answer.

Snape looked at her finally and sighed before he nodded slowly.
- It hurts. He said and thought back to when he took the mark. I passed through in an hour if I remember correctly.
Elisabeth, she sighed herself and stood up shortly after he told her and walked back and forth a little.
- I can not sit and just let time go away. She took her things and turned to face him. I feel much better if I can do something about ... She squinted against the letter which lay untouched on the ground. About my uncle ... She gave him her hand. Do you gonna come with?
He looked up at her and took her hand.
- Where are we going? He asked, and was surprised by her sudden turnaround humors.
- I'm going to tell the headmaster. She looked at her little pocket watch which she had with her and put it back in its hiding place. He'll be back from the Ministry at this time I think ... My aunt works there and would be included in the meeting today. She explained.

- Yes I accompanies, as I have promised.

While they walked Elisabeth felt how the panic began, with slow speed, to take hold of her and she began to shake.

She took deep breaths in an attempt to calm her leaping heart. Before she knew it they stood in front of the headmaster in his office.

Snape gave her a glance before the headmaster took to speak.

- Severus, what reason do I get the pleasure of your visit? The headmaster did not seem to see Elisabeth or he did it, but she waited until further notice.

- Ms Ó Kerrigan got a problem, Albus.

Elisabeth took a deep breath and explained.

- Headmaster, my uncle sent me this today ... She gave him the letter which he read through. Elisabeth did not show her fear of what would happen. After a while, the headmaster looked at them both and said.

- We have some things to talk about, I suppose. Please, sit down.

They both sat down in front of the headmaster and he was thoughtful for several minutes.

- What do you think of this Severus? Asked the headmaster the professor who put his arms crossed.

- Something we need to do, she simply can not take the mark of course! He replied and gave the old man a serious look. The headmaster nodded in agreement and pushed up its crescent-shaped glasses.

- Yes, and we are going to do something, I can assure you both. He looked at Elisabeth over his glasses.

- Ms Ó Kerrigan, what I can understand of your reaction, you do not wanna take the mark? Elisabeth thought of his family.

- No, sir. I do not. Was her only reply.

The headmaster nodded and was silent for a moment.
- Severus, could I talk to you in private? He asked and gave his potion master a knowing look.
With a sigh Snape nodded as answer to the headmaster looked again at Elisabeth.
- Then maybe, Ms Ó Kerrigan, you can wait outside for a moment while we deal with it here?
Elisabeth nodded and went outside to wait while the men talked undisturbed.
The headmaster was silent for a little while, in his thoughts before he looked at the professor.
- Severus, what if she would take the mark ...
- No, never. He interrupted the headmaster and gave the old man a warning glance. My life is at risk all the time. But don't risk a student's life.
- I thought that you'd react like this Severus, but let me speak clearly before you interrupt me. He said and saw Snape relaxed a little. That could be a great help for us to get more information about Tom's plans.
He read through the letter again.
- As said Albus, should someone's life put at risk so let it be mine, but do not mix in a student's life in this.
The headmaster looked at Snape and continued as if he had not heard what his professor had just said.

- Severus I think Ms. Ó Kerrigan would do okay with such a thing, actually. Moreover, she is one of your best students, which means that with a little preparation, she will be ready to take the mark and help us. Snape folded his hands and was about to say something when the headmaster stopped him with a hand gesture. If she makes it as good as you made during your years, maybe she can get high enough up in Tom's list and avoid all suffering. He concluded his words and took a candy from his goblet that was placed in front of him on the desk.
Snape sighed and shook his head and in a quiet voice, he replied the headmaster.
- But you hear yourself what she says. She does not want. One should respect such, Albus. He leaned forward slightly in his chair. I risk my life every time the meetings. But only because I'm good at ocklumency.
The headmaster listened in silence to the Potions master and nodding a little.
- I am very well aware of what ought to be respected Severus. But this is war. A war that we must do everything possible to win if we want our students to live in a society without fear of Tom's power. He leaned forward in his chair and also met his professor's gaze. I know it's a big risk but Ms Ó Kerrigan is skilled and can do it. I'm sure of it!

Snape shook his head.
- Probably she could, yes. He replied. But she will not be a Death Eater or double spy. She can help in thewar without those things in her life.
The headmaster sighed with a shake of the head and smiled weakly at the younger man.
- You're just as stubborn as you were when you first came to me, Severus. But that's what I've decided, Ms Ó Kerrigan takes the mark and will help you in obtaining information. Whether you like it or not.
Without more talk he waved a little with his wand and the door opened. Elisabeth went in and was greeted by the tight atmosphere that kept itself between the two men. She sat quietly in her chair with her eyes on the two men.

- Ms Ó Kerrigan, we've talked and decided ...
Snape cut off the headmaster angrily and said.
- We have not decided anything Albus. He pointed a swift finger at her. She will not take the mark. She can not protect herself if the Dark Lord decides to use Leglimency on her. Nearby Dark Lord one must always stay calm, cool head and be prepared. He then looked at her with a knowing look but accused the headmaster. You can not force a student to take the mark. Then you'd just as well say that Potter will take the mark.

The headmaster stood up to the end and looked at the professor.
- Enough Severus! I have already told you that this is how we do it! He sat down again and looked at Elisabeth.
- We have decided that you will take the mark. He waved a little with the hand when Elisabeth was about to protest. Wait a minute before you say anything. She closed her mouth and went back to silence. If you are willing to do this in order to win the war against Riddle, of course.
He sat back in his chair and waited for her answer with hands clasped in his lap while Elisabeth was going for.
- Why do I need to take the mark to help in the war? Do not misunderstand me sir, but I can not help in any other way?
She quickly looked at the professor who gave the headmaster a knowing look. The headmaster shook his head and ignored Snape's eyes.
- I'm afraid it's the only way. But if you do, Severus'll practicing your ocklumency and learn what it takes to keep you as Severus himself said it, stay calm, cool headed and prepared.

But Snape just shook his head.
- I do not teach ocklumency. Do you want her to have the mark then you can train her. I should not have to do everything.

- Severus my boy, you are better at ocklumency than both me and Tom together ... You are the only one who can teach her. The headmaster was silent for a moment before he spoke again. And if things go as we hoped for, you can continue to see each other as you did the other night.
Before either Snape or Elisabeth could say anything, he stood up and went into his private room.
- You can show yourself out, goodbye. He said and went inside the door.
Elisabeth just sat quietly and did not know what she would say. Snape stood up and walked towards the door. Why would he have to do everything? When he came to the door, he felt a twinge of pain in the body and leaned against the door frame.
- Are you okay? Asked Elisabeth who followed him to the door.
Snape did not look at her.
- It's nothing, just a little pain in the body.

Elisabeth sighed a little.
- Sit down then before you fall down. She said more like a question.
Snape shook his head and took a few steps out of the office.
- No, I'm good.
Elisabeth just nodded, it was no use, she said to herself. How could the headmaster do this? Snape knew of Elisabeth's concern and looked at her with a questioning look.
- How are you Elisabeth?
She shook her head slightly.
- I can not understand how the headmaster can even beg me to take the mark. I thought he could help me, I thought I could trust him. But I was probably wrong. She replied and Snape looked calmly at her.
- I thought so to. He's adready putting my life in danger, so why does he want to risk your life? I can not understand.
Elisabeth became quiet.
- I should write to my uncle and say that it's settled then. She said, and felt a tear fell down her cheek as she wiped away quickly. Snape sighed and said.
- Do what you want.

The irritation swelled up.
- What do you want me to do! Stand up to the headmaster? Run?! I do not want this, not at all. The only thing I wanted was to live my life after my family's death, to go out Hogwarts, get a job and get to know love. I did not become someone's weapon against a monster who is sick in the head. She turned away as tears ran down her cheeks. Forgive me ... I did not mean to say all that to you.
She wiped away her tears and broke down. She could not let the headmaster win by getting her to cry.
- There is no worry. He replied and looked at her.
- What happens now? She asked after a few minutes of silence and Snape shook his head.
- I do not know. I have no idea ...
- Do you even know what I mean? she asked with a serious gaze.
With uncomprehending gaze he shook his head. Elisabeth could not help and laughed softly.
- I mean about everything. With the mark, the headmaster ... everything! She said, blushing. But especially for us.

- It'll be okay. Was his only reply.
Elisabeth examined him and said calmly.
- How can you be so sure? What if something happens ....
- You will be trained in the best way. He interrupted her in those anxious thoughts that swirled up and looked reassuring at her. You will face dangerous things in this castle and learn how to tackle them with the same calm as I always have when I'm on meetings with the Dark Lord. It will not be easy, but you must do it.
Elisabeth were surprised. He was really indeed, going to teach her!
- If I can not handle the headmaster's expectations and if anything happens to me ...

He shook his head.
- You need to do it. He interrupted her again. Do not you think it means death. What you learn here is just as dangerous as meetings with the Dark Lord. But of course, I'll be around and can prevent the dangerous if you do not get it the first few times ...
- Don't interrupt me, please! Elisabeth now interrupted him and continued. If I can not do that and if I die, I want you to take my body back here to the school and make sure that everyone in the scool and the Ministry, including my aunt and uncle, understands how useless this war is.
She shook her head a bit and got her breath.
Snape looked at her and almost pierced her gaze.
- You will make it. You have to do it, like I said. The chill that was over his words iced into her body and she only nodded and before either of them knew it, she put her arms around him in a hug.
Snape put his arms around her as well as some support for her and looked around. Shortly after she pulled away and blushed small.
- I guess I should go or I'll never get a chance to state that letter to my uncle. She said somewhat confused and turned to go, but when she arrived a few feet away, she turned around. By the way, when is the first lesson I will have with you? she asked.
- Private lessons or ordinary? He asked back with his ​​barely noticeable smile.

Elisabeth smiled small.
- Private.
- We will start next week. He replied and Elisabeth nodded.
- I'll see you then. After class and dinner, Professor?
Snape nodded and Elisabeth waved her hand a little fast before she passed away. Snape sighed shortly after she was gone and reminded himself that he had patrolled night this evening. He walked with quick steps to his stock and brought a pepper-up potion which would be his saver from falling asleep during the patrol.

It had not been wrong to get a few hours sleep, too. He thought irritably to himself and started his patrol.

When Elizabeth came up to her room, she took out a piece of her note paper and quill. She was thinking about what and how she'd write, eventually she began.

Uncle,
I am more than grateful to you and aunt, most of all the Lord of Darkness, which allows me to be included with such a great honor to take the mark. However, I would ask for one thing, and that is that we postpone the whole thing until after the winter break which, according to what I figured out, is about one month. Until further notice, I wish you well and a nice July.

Elisabeth Ó Kerrigan.

She put away the quill and went out to the owl tower where she gave the letter to her black raven, Fjalar who she got from her uncle when she turned eleven.
- Fly safe my friend. Do not let the letter fall into the wrong hands. She said and walked out towards the stairs and unleashed the big bird and saw how he quickly disappeared into the horizon. Now it was just to wait and train hard.
It started now. She thought with a sigh, and with the jacket tightly about her, she went back to the school building.

In the castle Snape walked his patrol and gave punishment commanding and points deductions for the students he found.

Elisabeth took welcoming of her jacket when she came into her private quarter and got directly her personal notebook and quill. She sat in her chair that she got there and opened the book where she last written and looked through her notes. She had three years ago with the help of her uncle learned to do some custom few spells that she wrote it down in a small leather-bound notebook given to her by her cousin many years ago.

A few days later Elisabeth sat quietly in the main hall and savored her breakfast as them so many other days when Draco sat down next to her.
- Good morning, Elisabeth. He said and began to eat himself. Elisabeth sat quietly without saying anything. He looked at her. I see you have not got any sleep last night? He asked.
Elisabeth gave him a quick glance before she snorted at him. He clenched his jaw and remained silent for a few moments.
- Yes Elisabeth. I wonder, where will you spend your Christmas this year? He asked once more for his silence.
- Why do you even care, Draco? She asked irritably back and got that response of a shrug.
- I heard that you would not celebrate Christmas with your family this year. My father told me after they met recently. He said as he took a piece of toast. Elisabeth stoned a little while Draco did not care about it.
- I ask again, Draco. What does that have to do with you? She asked again, and she noticed the angry annoyance in his eyes.
- I just wanted to ask if you wanted to come and spend Christmas with my family in Malfoy's Manor. He said and continued eating. Elizabeth was stunned and mumbled extra quiet, but after a while she talked again.
- Forgive me, Draco, yes it would be very nice if I could celebrate Christmas with your family She smiled a fake but even though a smile at him. If Draco had lost his temper took you away relatively quickly and Elisabeth continued her day without worries with her lessons and felt her mood got better and better. Over lunch, she saw not Draco somewhere but she did not care about for the moment.

This was a good day entrusted everything. She thought to herself at some point during the day.

Elisabeth Sköld, Yggdrasil

Rolltyp: Skolelev, fjärde års elev.
Namn: Elisabeth Sköld
Ålder: 19
Kön: Kvinna
Personlighet:
Eli är oftast glad och positiv, men blir grinig när hennes familj kommer på tal.
Hon läser gärna på i förväg om det kan imponera på lärarna och gör sällan saker för ingenting om hon inte har en känslomässig koppling.
Hon har lätt för att lära och är inte särskilt kräsen över vägarna till kunskaper och mål.

Bakgrund:
Elisabeth Madelene Sköld är barn till Torvald Sköld och Ann-Marie Sköld (född Hamrén).
Elisabeth förlorade sin mor när hon var två år gammal då hon blev mördad av fadern på order av Mörkrets herre. Fadern fängslades samma år efter Mörkrets herres "död" i Nurmengard efter att ha blivit dömd för mordet på sin fru. Efter att hon bevittnat sin moders död har hon hatat mannen... Av den tyrannen som alla kallar för hennes far har hon lärt sig att respektera Mörkrets herre som fram tills faderns intagande på Nurmengard satt stora krav och förväntningar på henne. Hon spenderade åren mellan moderns död och skolstarten, 1993, hemma tillsammans med sina släktingar tills fadern släpptes fri fem år efter moderns död. Dock skickades han tillbaka ett år efter att han släppts ut p.g.a det traumatiska han utsatte sin egen dotter för. Eli blev omplacerad hemma hos sina släktingar men har sedan hon fyllde sexton valt att stanna på Yggdrasil så mycket som möjligt.
Elisabeth, eller Eli som hon kallas, har en lite blandad uppfattning angående sin pappas tankar och livsstil. Hon tycker inte att man ska behöva utrota i stort sätt en hel magi nations samhälle p.g.a blodsstatus, men efter ca. sju års boende under hans tak och uppfostran har hon ändå tagit efter en del av hans syn på människors värde.
1997, innan den sista striden efter Mörkrets herres återkomst tog Elisabeths släktingar henne till ett skyddshus en bit upp mot norra delen av landet där hon stannade tillsammans med släktingarna och väntade ut stridens slut. Där fick hon även hemundervisning under tiden  skyddshuset!

Intressen:
Teckning, främst med blyerts.

Intrigförslag:
Kanske att någon/några av lärarna är misstänksamma mot henne för pappans kontakt med Voldemort?

Önskat elevhem med motivering (frivilligt):
Fenris.

Övrigt:
Eli är inte särskilt förtjust i elevhemmets starka röd och gör lite revolt genom att ha en väldigt mörk, nedtonad nyans på slipsen.

The Serpent & The Falcon: Kapitel 2, Beslutet och Sanningen

Read the chapter in english? Click here!



Det var mörkt där hon gick i korridoren belyst av ändas några få facklor som satt på det kalla, nakna väggarna. Hon hade svårt att sova, som vanligt och hade bestämt sig för att ta en snabb promenad genom korridorerna tillbaka till sitt rum för att trötta ut sig själv, vilket inte verkade funka så bra just ikväll.

Samtidigt långt ner i fängelsehålorna satt en lika mycket sömnlös trolldrycks professor och rättade uppsatser från tredje års eleverna. Ett irriterat stön undgick honom och han la ner sin fjäderpenna för att ta en patrullering även fast det inte var hans tur just den här kvällen. Snape stötte på McGonnagall i en av korridorera och tänkte ignorera henne när hon tittade på honom och sa.

- God kväll, Severus, vad gör du uppe nu? Du har inte patrull ikväll.

Snape nickade och började förklara sig.

- Jag vet väl vad jag borde göra och inte göra, men för din information Minerva, kunde jag inte somna.

Den äldre kvinnan tittade på sin kollega och sa efter en stund med försiktiga ord.

- Aha, som vanligt då Severus, du borde ta en dryck så du får sova i sånna fall. Albus har sagt till dig att vila en vecka och Poppy skulle säkert kunna ge dig något från sitt lager om du inte själv kan tillhanda ge dig...

Snape suckade och avbröt professorn.

- Jag tänker inte bli beroende på någon magisk dryck. Och Albus idé om att jag vilar mig är absurt, det vet du mycket väl, Minerva.

Efter en lång stund hade Elisabeth kommit upp ur fängelsehålorna och undrade hur länge hon skulle behöva gå sin promenad innan hon skulle känna av trötthet. Precis när hon skulle svänga in i en annan korridor hörde hon två välbekanta röster och hon tryckte sig snabbt mot väggen för att gömma sig och lyssnade på samtalet. Hon stod tyst i vad kändes som en evighet medans hon lyssnade på rösterna till professor McGonnagall och professor Snape.

Jag undrar vad dom gör ute på natten, förutom att titta efter elever som strövar omkring efter läggdags, tänkte hon för sig själv och skakade lite av kylan som svepte förbi i korridoren. Helt oförberett tog hon ett djupt andetag och lappade för sin mun med sina båda händer. Hon kunde höra det dämpade ljudet av professor Snapes röst nästan direkt.

- Hörde du det där? Det verkar som att någon är ute efter läggdags. Poängavdrag, just vad jag behöver för att bli på bättre humör efter detta samtal med Minerva! tänkte han och log slugt men omärkbart.

McGonnagall lyssnade efter en liten stund och ryckte lite på axlarna.

- Nej, jag hör inget, Severus. Det var nog bara Argus katt i så fall. Kvinnan viftade lite med staven och mumlade lite lågt Tempus och suckade en aning. Ja du får ha en fortsatt trevlig kväll, Severus, jag ska ta mig tillbaka till mitt rum. Hoppas du i alla fall kommer till frukosten.

Och med det var hon borta, påväg åt samma håll där Elisabeth stod med ett dunkande hjärta och händer för mun i skuggorna av korridoren som gav den kvinnliga professorn en stirrande blick när hon obemärkt passerade henne. Hon suckade tyst av lättnad när professorn försvunnit och gick ut från sitt gömställe.

Hon sträkte lite på sig och gav en blick runt sin omgivning, men kunde inte se professor Snape någonstans tills hon hörde en mans röst.

- Är det någon där?

Professorn såg sig omkring och Elisabeth hann precis backa bakåt när hon hörde honom. Hon backade så snabbt tillbaka att hon råkade slå sig hårt mot en av sten pelarna. Hon la handen på axeln och bet ihop hårt för att inte göra något ljud. Hon väntade länge tills hon inte kunde höra honom längre. Har han gått? undrade hon för sig själv och tittade efter. Axeln värkte smärtsamt när hon tittade in i den andra korridoren.Professorn stod kvar och plötsligt tog han sig krampaktigt om magen av smärta och verkade vara nära på att skrika. Hon sket i allt när hon såg honom i smärtor och ställde sig ordentligt, tog några snabba och djupa andetag tills det såg ut som om hon sprungit innan hon sprang ut i korridoren fram till honom.

- Professorn, hur är det fatt, frågade hon andfått och la handen försiktigt på hans axel. Först när han svarade hördes bara ett mumel och Elisabeth blev tvungen att böja sig fram för att höra.

- Jätte ont i magen från förra veckan bara... Inget att oroa sig över, ms Ó Kerrigan, svarade han lågt.

Hon granskade honom medan hon funderade över om hon kunde göra något för att hjälpa honom. Plötsligt fick hon en idé. Med trollstaven stadigt i sin hand fuktade hon sina läppar.

- Kan du stå, frågade hon och tänkte på en formel. Han nickade som svar och ställde sig försiktigt upp med handen fortfarande för magen.

- Okej, vi testar en gång, sa hon lite osäkert medan hon pekade staven mot honom och försökte koncentrera sig en sekund innan hon sa.

- Alleviare il dolore addominale.

Inget hände och professorn såg på henne förvånat. Vad är det hon gör för något egentligen? tänkte han och såg på medan hon svor för sig själv.

- Okej, jag vet inte vad trollformeln kommer att ha för effekt på dig, men den kommer hjälpa om jag bara kan koncentrera mig... jag behöver bara något att fokusera på, sa hon efter någon minut vilket fick honom att sucka.

Vadå för formel, tänkte han och tittade på den unga kvinnan.

Elisabeth hittade inget att fokusera på så hon tittade professorn i ögonen och kände hur det blev lättare att koncentrera sig.

- Okej, då försöker vi igen då... Hon pekade staven mot honom igen och tog ett djupt andetag. Alleviare il dolore addominale.

Den här gången funkade det och hon log smått. Dessvärre visste hon inte hur han skulle reagera på hennes formel. Förhoppningsvis på ett bra sätt. Snape tittade på henne och suckade.

- Ms Ó Kerrigan, jag vet inte vad det är du försöker hjälpa mig med. Men vad det än är så verkar det inte hända något... Började han men blev plötsligt avbruten av sig själv då det började kittlas i hela kroppen på honom. Istället för att klia sig började han skratta så mycket att han föll omkull och vred sig i sitt skrattanfall.

När ska det ta slut, tänkte han för sig själv.

Elisabeth såg häpnat på medan professorn, istället för att skrika av smärta eller liknande, skrattade!

Denna nya egenskap som formeln visade fick henne att le. Ett litet skratt undkom henne också av att se professorn skratta.

Elisabeth gjorde en mental anteckning om att hon skulle skriva ner formelns effekt senare. Medan glädjen rusade inuti henne började hon räkna till tio, vilket var en av formelns moment.

- Finite incatateum! Sa hon i en tyst men gäll stämma när hon kommit till tio i sin räkning innan hon gömde sin trollstav i ena bakfickan av sina mugglar byxor. Hon var så glad över att hon kunde hjälpa honom.

- Hur känns det nu? frågade hon professorn som fallit omkull på golvet i sitt skrattanfall.

Han reste sig ifrån golvet och tittade på henne med förvåning i sin blick.

- Bättre. Men hur? Jag kände inte igen den förtrollningen. Svarade han och granskade henne noggrann.

Elisabeth log och skrattade lite.

- Det är inte så konstigt att du inte känner igen den... det är nämligen en av mina egna trollformler. Svarade hon.

Professorn tittade länge på henne innan han sa.

- Men det är först i sjunde året man får lära sig hur man gör egna trollformler.

Elisabeth svar denna gång blev en enkel ryckning på axlarna.

- Min farbror lärde mig för två år sen... Han tyckte att jag inte lärde mig något på professor Flitwiks trollformel lektioner.

Snape tänkte på det hon sagt och nickade lite, det lät ganska logiskt.

- Han tyckte säkert att man lär sig för sakta. Sa han och Elisabeth hostade lite.

- Det var vad han sa till mig i alla fall.

Han nickade igen och sa sedan.

- Ja. Men du tog egentligen en risk när du gick ut från ditt elevhem så här sent på kvällen. Professor McGonnagall kunde ha sett dig.

Fan! Tänkte hon och bet sig i läppen.

- Jag trodde att om jag tog en runda i korridorerna kanske jag skulle kunna sova, men det verkar inte funka.

Snape tittade på henne med en liten blick innan han sa.

- Nej, det är du dock inte ensam om. Jag kan, tyvärr, inte sova jag heller.

Elisabeth stoppade händerna i fickorna och ryckte på axlarna.

- Jag kanske, borde gå tillbaka till sällskapsrummet då, innan du bestämmer dig för att ta poäng från Slytherin eller ge mig kvarsittning. Sa hon men stod kvar ändå.

Professorn skakade på huvudet och svarade hennes ord.

- Nej, ms Ó Kerrigan, du får varken kvarsittning eller poängavdrag ikväll. Varför skulle jag ge dig något sådant efter att du hjälpt mig? Dessutom så är jag inte på det humöret just nu.

Elisabeth såg förvånat på honom och la huvudet lite på sned.

- Men du är lärare, och en av skolans strängaste för den delen med, det är vad du ska göra med oss elever som är ute efter läggdags.

Plötsligt kände hon hur hennes egna smärtor uppstod i axeln som hon råkat slå i stenväggen som hon varit gömd bakom för inte så länge sedan och hon föll till knäna. Hon tänkte inte skrika så istället bet hon ihop käkarna så hårt hon kunde.

Professorn hjälpte henne upp på benen snabbt och tittade sig omkring innan han tog med henne till sitt lager.

Väl där släppte han taget om henne för att öppna dörren och gick uppför stegen när han gått in. Han letade bland flaskorna och hittade snabbt vad han sökte efter, klev ner och räckte flaskan till henne.

- Här. Drick, det kommer hjälpa mot smärtan.

Elisabeth andades tungt av smärtan som strålade ifrån hennes axel och och tog flaskan med en darrande hand och drack innehållet.

Efter en stund släppte hon taget om sin axel som hon hållit ett hårt tag om sedan smärtan kom och hennes andetag blev lugnare och övergick till en normal rytm.

Hon blundade en liten stund och kände hur smärtan försvann.

- Tack. Sa hon och tittade på honom.

Hon fick en nickning till svar innan han förvånade henne igen med att lugnt lägga sin hand på hennes andra axel.

- Vad hände egentligen? frågade han medan han granskade henne noga.

Elisabeth kände hur en snabb rysning gick längst hela ryggraden när hans hand fick kontakt med hennes axel.

Hon rörde en snabb gång på sin fixade axel och skakade på huvudet som om hon inte riktigt visste.

- Jag, slog den för någon dag sedan när jag var ute.

Lögn.

Hon hatade att ljuga för lärare, speciellt för en elevhemsansvarig och sin egen mentor, men hon kunde inte låta honom veta att hon stått och tjuv lyssnat på hans och professor McGonnagalls samtal.

Snapes ögon blinkade till och han sa med en lugn röst.

- Du tjuv lyssnade på mig och McGonnagall förrut, eller hur?

För en sekund, en sekund för sent, insåg hon att han fått reda på sanningen med leglimenering på henne. Hon hade velat skrika men gjorde inte det, istället försvarade hon sig själv.

- Nej, det gjorde jag inte... hur kan du tro något sådant. Hon tittade på honom i någon minut och försökte forma ord tills hon gav upp och suckade. Okej. Ja, jag tjuv lyssnade... men det var inte meningen!

Professorn nickade smått.

- Varför väljer du att ljuga om en sådan sak? Nåja, det var ändå ingenting hemligt som vi pratade om i alla fall. Sa han lika lugnt och Elisabeth drog irriterat händerna igenom sitt hår och ryckte på axlarna.

- Jag vet inte... det är något som jag gjort ända sedan jag var åtta... för att folk inte ska veta saker om mig, speciellt efter vad som hände innan jag började med det. Svarade hon.

Professorn la armarna i kors och lutade sig mot slottsväggen.

- Det måste ha hänt någonting hemskt då, med tanke på vem din far är. Vilket också är förståeligt.

Elisabeth satt tyst med armarna om sig själv nu och kände hur tårarna brände i ögonen på henne och hon började tyst att fälla sina tårar.

Snape bara tittade på henne och sa.

- Jag ber om ursäkt ifall jag sa någonting fel.

Elisabeth skakade på huvudet och lugnade ner sig så gott hon kunde.

- Nej då... det är inget du sagt. Hon torkade bort tårarna och la åter igen armarna om sig själv. Jag är dotter till två dödsätare, och med det följer en del konsekvenser om man inte sköter sig efter deras... regler.

Så när jag var åtta, nyfiken som jag är till min natur, sökte jag mig in till min fars bibliotek. Jag har aldrig fått gå in där för honom och kunde inte låta bli till slut.

Det var inget speciellt med hans bibliotek, tyckte jag, mer än alla dem böker han samlade på som bar information om all världens mörka magi. Detta fick jag veta senare i livet.

Men när han äntligen fick reda på att jag gått in där själv, utan hans tillåtelse och utan, enligt honom, något att skydda mig med, så bestraffades jag...

Hon blev tyst en stund. Professorn stod fotfarande med armarna i kors.

- Jag är ledsen för din skull. Sa han och såg på henne. Du behöver inte berätta om du inte vill.

Elisabeth bara skakade på huvudet och såg på honom.

- Du är min mentor... egentligen är det här sådana saker som du borde veta om mig...

Han återföll i tystnad. Elisabeth tvekade lite innan hon fortsatte.

- När jag blev bestraffad av min far....

- Snälla, ms Ó kerrigan, du behöver inte... avbröt han henne snabbt. Elisabeth skakade på huvudet igen.

- Jo, det gör jag... Sa hon lugnt och tystnade. När min far bestraffade mig, var han inte barmhärtig mot mig. Min far älskar verkligen svart magi, professorn... mer än vad han älskar sin familj. Så när han kom på mig, tog han med mig till källaren där han, hur ska man säga det utan att få det att låta allt för realistiskt och otäckt, fängslade mina händer och fötter som sträckte ut kroppen i samma ställning som den vitruvianske mannen, ett verk av mugglaruniversalgenie och arkitektur Leonardo Da Vinci, om du hört talas om honom?

Snape stod tyst och lyssnade. Visst hade han hört talas om den italienska mugglaren, han hade gjort ett par fantastiska verk. Både inom konst och vetenskaplig verksamheten.

Elisabeth tog hans tystnad som tillåtelse att fortsätta.

- I alla fall, när man är så pass blottad, kanske inte spirituellt, men fysiskt så pass att man inte kan följa sin naturliga egenskap att skydda sig själv, fick jag synda mina brott. Min far lät mig utstå en del hemska saker.

Svart magi enbart dock, men fortfarande en del hemska saker.

Hon tystnade en kort stund innan hon vred sig så pass att hon hade ryggen mot honom, drog bort sitt hår och lyfte så pass på sina kläder att han kunde se hennes från axel till höft långa ärr som blottade hennes bleka rygg.

När professorn hört allting och sett hennes rygg stod han förvånat med armarna vid varsin sida om sig.

Elisabeth drog tillslut ner sina käder och vände sig om och såg på honom.

- Jag trodde att rektorn hade sagt det mesta, förutom det jag berättade nu. Han sa i alla fall att han skulle göra det.

Professorn såg på henne och skakade sedan på huvudet när han tog sig samman efter hennes berättelse.

- Varför skulle han berätta sådana saker för mig? Visserligen är jag din mentor och att han litar på mig, men ändå.

Licie ryckte på axlarna.

- Jag vet inte. Som sagt, han sa att han skulle berätta det för dig. Skulle underlätta för oss båda två, vad an nu kan mena med det.

Snape tittade på henne och sa med en axelryckning.

- För oss vadå? Du borde kanske fråga rektorn lite mer om det.

Elisabeth nickade och funderade en stund.

- Kanske, men jag förstår fortfarande inte varför han sa så... om inte, men det vore löjligt! Sa hon och rodnade smått.

- Om inte? Frågade professorn. Säg vad du skulle säga.

Hon satte sig upp en aning ordentligare och tittade ner i golvet fundersamt med händerna knäppta framför hennes ansikte.

- Nej, det är löjligt till och med för mig.

Snape förstod sig inte på henne och sa frustrerat.

-Du måste gå upp till rektorn och kräva att han förtydligar vad han menade. Det är ett måste om man är rektor!

Elisabeth tittade på honom och svarade.

- Inte nu!? Det är ju för tusan mitt i natten!

Professorn suckade tungt och la ansiktet i handen för en liten stund innan han såg på henne igen.

- Det vet jag väl. Men i morgon, gå då direkt till honom efter frukosten.

Hon nickade och blev tyst.

- Tack så mycket... Sa hon efter en lång stund och nickade mot flasan som för att visa vad hon menade. Professorn bara nickade som svar, vilket han i stort sätt alltid brukade.

- Det var inget. Svarade han och hans omärkbara leende dök upp igen. Han harklade sig snabbt efter och rättade till sin klädnad lite snabbt. Men du borde verkligen gå och sova några timmar nu. Eller försöka åtminstone.

Hon ställde sig upp försiktigt i fall att hon skulle bli snurrig i huvudet av att ha ställt sig upp för fort.

- Du har nog rätt. Sa hon och stod stilla i någon minut, tvekande, innan hon tog ett steg mot honom och gav honom en kyss på kinden snabbt och gick iväg. Elisabeths kinder färgades av en svag rodnad tills hon var i sovsalen och hade krypit ner i sin säng och somnat.

Snape däremot som inte alls sett det komma höll sin min trots överraskningsmomentet från sin elev och utan ett ord, gick han tillbaka till sin säng och orken för att byta om, varken magiskt eller inte, hade försvunnit. Han somnade så fort han nådde sängen och huvudet föll ned på hans kudde.

Dagen efter åt Elisabeth sin frukost i stora salen och gick direkt efter till retorns kontor. Hon knackade på dörren när hon kommit förbi Gargoylen och trappan. Efter en stund gick hon in och såg retorn sitta bakom sitt arbetsbord.

- Ursäkta mig, rektorn, men skulle jag kunna få prata med dig? Frågade hon och gick in i hans kontor helt och hållet.

- Naturligtvis, flicka lilla. Sa han och gestikulerade med handen mot en av stolarna som fanns framför honom.

Hon satte sig en av stolarna och satt tyst en stund. När hon skulle säga någonting avbröt rektorn henne.

- Du undrar varför jag sa att jag skulle nämna din familjs tragiska händelse för professor Snape, inte sant?! Frågade han och Licie blev chockad, hur kunde han veta? Elisabeth nickade och fortsatte lyssna på honom. - Severus, har förlorat så mycket under sin uppväxt och en del saker har han aldrig riktigt fått. Han tittade på henne med en blick som fängslade en. Det samma gäller med dig, ms Ó Kerrigan. Och eftersom ni är så lia i personlighet, nu får du inte avbryta mig, vart var jag... Ja just det. Eftersom ni är så lika och varit med om ungefär samma saker, tycker jag att två fina människor som ni två borde få vara lyckliga och de är vad jag hoppas på att ni får bli.

Elisabeth satt och bara tittade på rektorn. Hon förstod ingenting och gav honom en frågande blick.

- Ah, jag ser att jag har förvirrat er. Nåja, då tar vi det här direkt på sak... Sa han och Elisabeth nickade lite innan rektorn fortsatte. Ja, jag sa jag skulle säga till Severus om ditt lite problem och nej jag har inte gjort det, med flit. Och tillslut de du kom hit för att få veta... Ja, ms Ó Kerrigan, jag försöker matcha ihop er!

Rektorn log när han hade pratat klar och tittade på Elisabeth som medan försökte ta in allt det han nyss sagt.

- Jag förstår inte... hur..

- Hur jag visste att det kanske skulle kunna gå? Hur jag visste att det finns en liten gnista mellan er, som ingen av er kanske har sett förut?

Hon nickade som svar.

- Det har jag ingen aning om, men nu om du ursäktar mig, ms Ó Kerrigan, har jag ett viktigt möte med Trolldoms ministeriet.

Och med det sade rektorn adjö och Elisabeth gick därifrån, förvirrad och förvånad men mer chockad. Det var som hon hade trott!

Elisabeth hade missat sin första lektion för dagen på grund av sitt möte med rektorn och bestämde sig för att rensa sina tankar lite.

Hon kunde inte fatta det! Rektorn hade försökt matcha ihop henne och professorn. Hon visste inte vad hon borde tycka om hela situationen och tanken av att hon kanske var kär? I professorn.

När hon hade kommit ut och var bara några få meter ifrån porten såg hon honom.

Jag borde berätta för honom...Tänkte hon och bet sig i läppen innan hon styrde stegen till trädet där professorn satt, djupt försjunken i sina tankar.

Snape suckade och kliade sig i huvudet medan hans tankar surrade i huvudet på honom.

Han tänkte på drömmen som hade hemsökt honom den föregående natten. Det var alltid samma dröm, eller i alla fall dem flesta gångerna. Fadern som skrek på honom att han aldrig var hemma.

Elisabeth ändrade sig när hon gått förbi honom och vände. Hon satt sig en bit ifrån honom som om hon inte hade märkt honom och tog fram en av sina böcker och låtsades läsa den.

Snape kände någon ganska nära sig och såg ms Ó Kerrigan som satt en bit framför honom. Han tittade på henne utan ett ord och granskade henne i läsandet som antagligen uttog hennes uppmärksamhet.

Men Elisabeth var väl medveten om hans blick på sig och tittade upp som om hon väntade på att någon skulle komma och så såg hon förbi professorn.

- Åh, professor Snape, jag såg dig inte. Sa hon och stängde sin bok. Jag har precis varit hos rektorn.

Professorn fortsatte titta på henne och sa.

- Och vad sa han då?

Elisabeth såg sig omkring medan hon tog fram sin trollstav och kastade Muffliato formeln över dem. Hon la undan staven och såg på honom.

- Han sa rak ut att han försökte matcha ihop oss. Svarade hon på hans fråga utan att vika undan för hans blick.

Professorns blick blixtrade till en aning och Elisabeth kände en rysning om for igenom hennes rygg innan han skakade på huvudet.

- Den rektorn förstår man inte på sig. Sa han och fortsatte att titta på henne. Varför ville han försöka para ihop oss?

Elisabeth ryckte på axlarna.

- Han sa att vi var lika varandra, vi har varit med om ungefär samma händelser i livet, och han tyckte att vi ”två fina människor” borde få vara lyckliga. Varför han just valde oss två vet jag inte. Det sa han aldrig.

Snape suckade och tänkte efter i någon minut innan han nickade smått.

- Ja, han kanske har rätt. Sa han och strök sin kind med ena handen i en fundersam gest. Jag har inte haft det lätt, om jag ska vara ärlig med dig. Men du är nog den som har haft det svårast av oss två, med tanke på vad du visade mig igår.

Det där ärret som hon hade visat honom var ingen vacker syn. Speciellt inte på en sådan ung flicka som henne.

Bara vetskapen om att det hade utförts med svart magi, och av en dödsätare, fick honom att tycka synd om flickan.

Elisabeth själv satt tyst med sin hand över axeln när han nämnde hennes ärr. Plötsligt kom en nattsvart korp flygandes mot dem och släppte ett brev i hennes knä utan att landa och få en belöning.

Hon såg efter korpen och tog upp brevet som hon började läsa. Den där korpen hade varit alldeles för bekant enligt henne.

Snapes nyfikenhet drog sig till brevet men sa inget. Han tänkte inte lägga sig i andras privatliv.

När Elisabeth hade läst klart brevet satt hon tyst och kände hur all hennes färg i ansiktet försvann och blev nästan likblek som blodiga baronen. Hon släppte brevet som föll ner på marken.

- Jag är dömd... Sa hon med en darrande viskning och gömde ansiktet i händerna. Snape bara såg på henne.

- Dömd? Frågade han enkelt och bannade sin nyfikenhet.

Elisabeth gav ifrån sig en snyftning då tårarna hotade att komma.

- Brevet är i från min... min farbror... Hon tog upp brevet och läste en liten bit av innehållet högt för honom. Kära brorsdotter, du ska inom den närmaste månaden få ta till av släktens långa tradition, detta har bestämts av självaste mörkrets herre tillsammans med din familj. Du ska ta mörkrets märke, för att hedra din far. Hälsningar David Ó Kerrigan, din farbror.

Hon tittade på professorn och kände hur rädslan tog tag i henne.

Snape tittade på henne och skakade återigen på huvudet.

- Han måste hittas. Sa han allvarligt. Det blir Azkaban för honom. Han kan inte tvinga dig att ta märket. Professorn sneglade mot sin egna arm och suckade tungt.

Elisabeth la sitt ansikte i sina händer igen och fortsatte att snyfta i tystnad.

- Jag vet inte vad jag ska göra. Sa hon och torkade snabbt bort dem första tårarna som kom. Jag känner mig bara så rädd...

- Du måste prata med Albus om detta. Han måste få veta. Var professorns enda svar.

Men Elisabeth lyssnade inte. Hon skakade på huvudet och sa.

- Jag kan inte... Min farbror kommer få reda på det och få är jag verkligen dömd. Hon kände sig ensam och övergiven. Det känns som om ingen i världen kan skydda mig från det här... Sa hon och kröp ihop med armarna om sig själv.

- Du måste berätta, ms Ó Kerrigan, du får inte ta märket. Sa han och suckade igen. Gör inte samma misstag som en annan gjorde en gång i tiden.

Elisabeth tittade smått på honom.

- Hur? Frågade hon och kramade om sig själv lite hårdare. Som jag sa, men farbror kommer få veta och då kommer han försöka få tag på mig... Och om han skulle det så kommer jag nog inte tillbaka hit med största säkerhet.

Professorn skakade på huvudet lite.

- Han får inte veta att du har berättat, tänk lite ms Ó Kerrigan! Han kommer bara att få veta att brevet hamnat i fel händer.

Elisabeth drog sina båda händer genom sitt hår.

- Jag är rädd. Sa hon tyst och ville bara att någon skulle omfamna och ge henne skydd.

Snape såg vilken reaktion brevet hade på sin elev och såg sig omkring innan han satte sig närmare henne, lade några få skyddsformler över dem och med ett tvekande samvete höll om henne.

Elisabeth spände sig smått men slappnade av efter någon minut när hon kände hans armar om sig.

Hon kunde inte låta bli, och lutade sig mot honom och blundade.

Snapes tankar brusade i hans huvud ordentligt nu. Han kunde inte tala om för henne att han hade märket.

Hur skulle hon ta det? Eller visste hon redan?

Dem båda satt tysta en lång stund och utan en enda rörelse eller blick på honom sa Elisabeth med en nästan viskande röst.

- Det var du som tog märket förut, eller hur? Frågade hon som om hon inte brydde sig, vilket hon inte heller gjorde egentligen. Hon försökte möta hans blick.

Snape såg inte på henne men nickade med en tredje suck.

- Ja, jag var bara arton år då. Jag tog märket för att jag ville ha makt. Förklarade han och såg smått på henne innan han tittade bort igen. Men jag fick bara problem.

Elisabeth satt bara där i hans famn i tystnad. Arton år, han hade bara varit ett år yngre än vad hon var när han tagit märket.

- Jag hatar dig inte, om du tror det, för vad du gjorde. Sa hon lugnt efter en stund.

Han tittade på henne tillslut och sa.

- Jag ångrar mig något fruktansvärt mycket efter att jag avslöjat en profetia för mörkrets herre. Det ledde till en familjs död.

Elisabeth blundade och hon kunde nästan höra hans hjärtslag.

- Potter. Sa hon enkelt och fick en nickning till svar.

- Ja, det var Potters föräldrar.

Hon tillät sig själv att sätta sig lite närmare honom och lutade sig mer in i hans famn.

- Tänk om min farbror får reda på det? Tänk om han får tag i mig... Hon vågade inte säga mer.

Professorn såg på henne och skakade på huvudet.

- Han kommer inte få reda på något. Men Albus måste få veta.

Hon skakade på huvudet.

- Jag... jag... kan inte... Snyftade hon fram när tårarna kom igen. Hon gömde ansiktet i hans axel.

Snape tog tag i hennes axlar och drog henne bort ifrån honom så att han kunde se henne i ögonen och skakade på huvudet han med.

- Slipp då, men då får du ta märket vare sig du vill eller inte. Kan du inte lita på att han inget får veta?

Elisabeth såg på honom en lång stund medan tårarna rann tyst ner för hennes kinder och hon torkade bort tårarna igen.

- Du har ett konstigt sätt att övertala folk, ska du veta. Hon drog sig mjukt ur hans grepp och gömde ansiktet i hans axel igen.

- Vadå?

Hon satte sig upp och lämnade hans famn.

- Jag ska berätta för rektorn om brevet, men jag skulle vilja att du följde med.

Han nickade som svar.

- Jag följer med. Det lovar jag.

- Tack. Viskade hon och lutade sig mot honom igen. Han nickade igen frånvarande då han såg ner på sina ben och tänkte återigen på sin far som jämnt skrek åt honom i sina drömmar.

Det blev tyst mellan dem ytterligare en stund och Elisabeth harklade sig smått innan hon tog modet till sig.

- Det du sa för några dagar sedan, borta vid grindarna... vad menade du med det? Frågade hon tillslut.

- Vadå? Att det som hände med mr Filch stannar mellan dig och mig? Elisabeth skakade smått på huvudet.

- Nej, eller det var inte direkt vad du sa. Hon suckade tyst. När du konfronterade mig om min flöjt tänkte du göra något, men du ändrade sig direkt... Jag vill bara veta vad det var du tänkte göra.

Snape kliade sig i nacken och såg bort snabbt innan han suckade och såg på henne.

- Jag hade tänkt... kyssa dig... Svarade hon på hennes fråga och tittade bort.

Elisabeth såg förvånat på honom och kund inte slita bort sin blick denna gång.

- Du tänkte... kyssa... mig? Frågade hon och granskade honom.

Snape tittade på och blundade.

- Ja, och igår när du kysste mig... jag visste inte vad jag skulle göra. Sa han och knöt sina händer. Jag fick inte ens berätta någonting. Han flinade med en skakning på huvudet. Vad håller jag på med? Jag är inte alls såhär. Elisabeth såg på honom och la sin hand över en av hans knutna.

- Jag... jag gillar det. Sa hon enkelt och såg på honom med en lätt rodnad.

Professorn såg på henne och försökte förstå sig på henne. Hon kunde inte vara ärlig.

- Menar du det? Frågade han och förväntade sig ett skratt från henne och ett nej, men Elisabeth bara nickade smått.

Han blev stum av förvåning och tittade sig omkring igen. Han såg på henne och tgo ett djupt andetag.

Det kan inte vara sant!? Hon försöker bara göra mig till åtlöje! Men hennes ögon... Tänkte han och hon såg ner snabbt innan hon såg på honom igen rakt i ögonen.

Snape tog det som en inbjudan till hennes tankar och han fokuserade på hennes ögon innan han använde sig av leglimens på henne.

Det han såg i hennes tankar, hennes känslor, ärligheten. Allting slog honom på en gång. Efter att ha granskat hennes minnen drog han sig tillbaka och med små flämtande andetag såg han på henne med en frågande blick.

Elisabeth rodnade starkare än vad hon gjorde tidigare och såg på honom.

Det är sant, trots allt. Hon försöker inte alls göra mig till åtlöje! Hans tankar var i krig med varandra men han såg på henne och någonting hände. Det gick inte att förklara, men någonting hände.

Han tog hennes små händer i sina och med ett djupt andetag som han släppte ut i en lång suck tittade han på henne.

- Ms Ó Kerrigan... Började han men stoppade sina ord och skakade smått på huvudet. Elisabeth, jag... Han blev stum igen och tvekade.

Elisabeth svalde hårt och rös när han sa hennes namn. Hon såg ner på deras händer och kände värmen ifrån honom.

- Ja? Frågade hon och såg på honom med sina heterokromatiska ögon.

Han svalde hårt och Elisabeth kunde känna hur hans händer skakade smått. Hon kramade dem lite och log smått mot honom.

Snape såg på henne och tog ett djupt andetag.

- Elisabeth, jag älskar dig. Sa han tillslut.

Elisabeth såg på honom och hennes hjärta stannade upp och hon bara satt där och visste inte hur hon skulle reagera.

- Menar du det...? Frågade hon efter ett väldigt bra tag och Snape tittade frågande på henne.

- Vadå? Att jag älskar dig?

Elisabeth nickade stumt. Professorn nickade han med och sa.

- Självklart menar jag det. Jag skulle aldrig ljuga om en sådan sak. Elisabeth log mjukt och blundade. Hon hade bara fått en och en halvtimmes sömn under natten efter deras möte i korridoren. Snape la sina armar om henne igen och fortsatte att hålla om henne medan hans händer skakade smått, dels av att han precis avslöjat något väldigt hemligt för honom och tankarna på sin far. Hon kände hur han skakade och med en ostadig suck skiftade hon lite i hans famn så att hon kunde ta hans händer i sina.

Elisabeth tänkte inte fråga varför han skakade, det var ingenting hon kunde göra, fråga om någons privata.

En tår föll från Snapes ansikte när han tittade neråt i sin tystnad och hon bara granskade honom.

Hon visste inte vad han hade varit med om men hon förstod att det smärtade honom, precis som det gjorde med henne.

- Vad är det? Frågade hon mjukt tillslut och undrade om hon kanske bara skulle ha varit tyst.

Han satt stilla men svarade henne.

- Det är min far... Började han lugnt. Jag drömmer om honom i stort sätt varje natt. Han skriker och slår på mig på grund av att jag var trollkarl och han avskydde trollkarlar.

Elisabeth satt tyst och detsamma med honom. Tiden gick och Elisabeths tankar drog sig till hennes lektioner. Hon borde gå iväg på sina resterande lektioner, men hon kunde inte gå riktigt än kände hon.

- Hur är det att ta märket...? Frågade hon efter några utdragna sekunder och tvekade över om hon verkligen ville veta svaret.

Snape tittade på henne äntligen och suckade innan han nickade sakta.
- Ja det gör ont. Sa han och tänkte tillbaka på då han själv tog märket. Jag svimmade till och med av i någon timme om jag inte minns fel.

Elisabeth suckade hon med och ställde sig upp strax efter att han berättat för henne och gick av och an lite.

- Jag orkar inte sitta och bara låta tiden försvinna. Hon tog sina saker och vände sig om mot honom. Jag mår mycket bättre om jag kan göra någonting åt... Hon sneglade mot brevet som låg orört på marken. Åt min farbror... Hon gav honom sin hand. Följer du med?

Han såg upp på henne och tog hennes hand.

- Vart ska vi? Frågade han och blev förvånad över hennes plötsliga humörs vändning.

- Jag tänker berätta för rektorn. Hon tittade på sitt lilla fickur som hon hade med sig och la tillbaka den i sitt gömställe. Han ska vara tillbaka från Ministeriet vid den här tiden... Min faster jobbar där och skulle vara med i mötet idag. Förklarade hon.

- Ja jag följer med, som jag har lovat.

Medan dem gick kände Elisabeth hur paniken började, med sakta fart, att ta tag om henne och hon började småskaka.

Hon tog djupa andetag i ett försök att lugna sitt hoppande hjärta. Innan hon visste ordet av stod dem framför rektorn på hans kontor.

Snape gav henne en enkel blick innan rektorn tog till tala.

- Severus, vad för trevlig anledning får jag ditt sällskap hit? Rektorn verkade inte se Elisabeth eller så gjorde han det men hon avvaktade tills vidare.

- Ms Ó Kerrigan har fått ett problem, Albus.

Elisabeth tog ett djupt andetag och förklarade.

- Rektorn, min farbror skickade mig det här idag... Hon gav honom brevet som han läste igenom. Elisabeth visade inte sin rädsla över vad som skulle hända. Efter en stund tittade rektorn på dem båda och sa.

- Vi har lite saker att tala om, förmodar jag. Snälla ni, sitt.

Dem båda satte sig ned framför rektorn och han satt fundersam i flera minuter.

- Vad anser du om detta Severus? Frågade rektorn sin professor som la armarna i kors.

-Någonting måste vi göra, hon kan ju helt enkelt inte ta märket! Svarade han och gav den gamle mannen en allvarlig blick. Rektorn nickade samtyckande och puttade upp sina halvmåne formade glasögon.

- Ja, och det ska vi göra, det kan jag försäkra er båda om. Han tittade på Elisabeth över sina glasögon.

- Ms Ó Kerrigan, vad jag kan förstå av din reaktion, så vill du inte ta märket? Elisabeth tänkte på sin familj.

- Nej, sir. Det vill jag inte. Var hennes enda svar.
Rektorn nickade och blev tyst för en stund.
- Severus, skulle jag kunna få prata med dig lite i enrum? Frågade han och gav sin trolldrycks professor en menande blick.
Med en suck nickade Snape och rektorn tittade återigen på Elisabeth.
- Då kanske, ms Ó Kerrigan, du kan vänta utanför en stund medan vi tar i tu med det här?
Elisabeth nickade och gick ut för att vänta medan männen pratade ostört.
Rektorn satt tyst en liten stund, fast i sina tankar innan han såg på professorn.
- Severus, tänk om hon skulle ta märket...
- Nej, aldrig. Avbröt han rektorn och gav den gamle mannen en varnande blick. Mitt liv riskeras hela tiden. Men riskera inte en elevs liv.
- Jag trodde nog att du skulle reagera så här Severus, men låt ig prata klart innan du avbryter mig. Sa han och såg hur Snape slappnade av lite. Det skulle kunna vara en stor hjälp för oss att få ut mer information om Toms planer.
Han läste igenom brevet igen.
- Som sagt Albus, ska någons liv riskeras så låt det vara mitt, men blanda inte in en elevs liv i det här.
Rektorn tittade på Snape och fortsatte som om han inte hört vad hans professor nyss sagt.
- Severus jag tror att ms Ó Kerrigan skulle klara av en sådan sak, faktiskt. Dessutom är hon en av dina bästa elever, vilket betyder att med lite förberedelser kommer hon kunna vara redo att ta märket och hjälpa oss. Snape knäppte händerna och var på väg att säga något när rektorn hindrade honom med en handgest. Om hon gör det ika bra som du gjort under dina år, kanske hon kan komma tillräckligt högt upp i Toms lista och slippa allt lidande. Avslutade han sina ord och tog en godis från sin bägare som var plaserad framför honom på skrivbordet.
Snape suckade och skakade på huvudet och i en lugnt röst svarade han rektorn.
- Men du hör ju själv vad hon säger. Hon vill inte. Man ska respektera sådant, Albus. Han lutade sig fram en aning i stolen. Jag riskerar mitt liv varje gång på mötena. Men endast för att jag är skicklig på ocklumenering.
Rektorn lyssnade i tystnad på trolldrycksläraren och nickade lite.
- Jag är mycket väl medveten om vad som borde respekteras Severus. Men det här är krig. Ett krig som vi måste göra allt för att vinna om vi vill att våra elever ska kunna leva i ett samhälle utan rädsla för Toms makt. Han lutade sig fram i sin stol också och mötte sin professors blick. Jag vet att det är en stor risk men ms Ó Kerrigan är skicklig och kan göra det. Jag är säker på det!
Snape skakade på huvudet.
- Det kan hon säkert. Svarade han. Men hon ska inte bli dödsätare eller dubbelspion. Hon kan kriga utan dem sakerna i sina liv.
Rektorn suckade med en huvud skakning och log matt mot den unga mannen.
- Du är lika envis som du var första gången du kom till mig, Severus. Men det är vad jag har bestämt, ms Ó Kerrigan tar märket och hjälper dig i att få tag på information. Oavsett om du gillar det eller inte.
Utan mer prat viftade han lite med sin trollstav och dörren öppnades. Elisabeth gick in och möttes av den tighta atmosfären som höll sig emellan de två männen. Hon satte sig tyst på sin stol med ögonen på de båda männen.
- Ms Ó Kerrigan, vi har pratat och bestämt...
Snape avbröt rektorn ilsket och sa.
- Vi har inte bestämt någonting alls Albus. Han pekade ett snabbt finger åt henne. Hon ska inte ta märket. Hon kan inte skydda sig om mörkrets herre får för sig att använda Leglimering på henne. I närheten av mörkrets herre måste man alltid hålla sig lugn, huvudet kallt och vara beredd. Han såg sedan på henne med en menande blick men tilltalade rektorn. Du kan inte tvinga en elev att ta märket. Då skulle du lika gärna kunna säga att Potter ska ta märket.
Rektorn ställde sig upp tillslut och tittade på professorn.
- Det räcker Severus! Jag har redan sagt till dig att det är så här vi gör det! Han satte sig ner igen och tittade på Elisabeth.
- Vi har bestämt att du ska ta märket. Han viftade lite med handen när Elisabeth var på väg att protestera. Vänta lite nu innan du säger någonting. Hon stängde munnen och återgick till tystnad. Om du är villig att göra detta för att vinna kriget mot Riddel, så klart.
Han satte sig tillbaka i sin stol och väntade på hennes svar med knäppta händer i sitt knä medan Elisabeth tänkte efter.
- Varför måste jag ta märket för att hjälpa till i kriget? Missförstå mig inte sir, men kan jag inte hjälpa till på något annat sätt?
Hon tittade snabbt på professorn som gav rektorn en menande blick. Rektorn skakade på huvudet och ignorerade Snapes blickar.
- Jag är rädd att det är det ända sättet. Men om du gör det kommer Severus att träna upp din ocklumenering och lära dig det som behövs för att hålla dig så som Severus själv sade det, hålla sig lugn, huvudet kallt och beredd.
Men Snape bara skakade på huvudet.
- Jag lär inte ut ocklumenering. Vill du att hon ska ha märket kan du träna henne själv. Jag ska inte behöva göra allt.
- Severus min pojke  du är bättre på ocklumenering än både mig och Tom tillsammans... Du är den enda som kan lära henne. Rektorn satt tyst en stund innan han tog till orda igen. Och om det går som vi hoppats på kan ni fortsätta se varandra som ni gjorde här om kvällen.
Innan varken Snape eller Elisabeth hann säga någonting ställde han sig upp och gick in till sina privata rum.
- Ni hittar ut själva, adjö. Sade han och gick innanför dörren.
Elisabeth satt bara tyst och visste inte vad hon skulle säga. Snape reste sig och gick mot dörren. Varför skulle han behöva göra allting? När han kom till dörren kände han ett sting av smärta i kroppen och tog stöd mot dörrkarmen.
- Är du okej? Frågade Elisabeth som följde honom till dörren.
Snape tittade inte på henne.
- Det är ingenting, bara lite ont i kroppen.
Elisabeth suckade lite.
- Sätt dig då innan du ramlar. Sa hon mer som en fråga.
Snape skakade på huvudet och tog några steg ut ur kontoret.
- Nej, jag klarar mig.
Elisabeth bara nickade, det var ingen ide att hon sade emot. Hur kunde rektorn göra så här? Snape kände av Elisabeths oro och såg på henne med en frågande blick.
- Hur är det med dig Elisabeth?
Hon skakade lite på huvudet.
- Jag kan inte förstå hur rektorn kan vilja att jag tar märket. Jag trodde att han kunde hjälpa mig, jag trodde att jag kunde lita på honom. Men jag hade troligtvis fel. Svarade hon och Snape tittade lugnt på henne.
- Det trodde jag med. Han riskerar redan mitt liv, så varför vill han riskera ditt liv? Det kan jag inte förstå.
Elisabeth blev tyst.
- Jag borde skriva till min farbror och säga att det blir som dem bestämt. Sa hon och kände en tår som föll ner för hennes kind som hon torkade bort snabbt. Snape suckade och sa.
- Gör som du vill.
Irritationen svällde upp.

- Vad vill du att jag ska göra! Stå upp mot rektorn? Fly?! Jag vill inte det här, inte alls. Det ända jag ville var att leva mitt liv efter min familjs död, att få gå ut Hogwarts, skaffa mig ett jobb och få känna kärlek. Jag ville inte bli någons vapen mot något monster som är sjuk i huvudet. Hon vände sig bort när tårarna rann ner för hennes kinder. Förlåt mig... Det var inte meningen att säga allt det där mot dig.
Hon torkade bort tårarna och tog sig samman. Hon tänkte inte låta rektorn vinna genom att få henne och gråta.
- Det är ingen fara. Svarade han och såg på henne.
- Vad händer nu då? Frågade hon efter några minuters tystnad och Snape skakade på huvudet.
- Jag vet inte. Jag har ingen aning...
- Vet du ens vad jag menar? frågade hon med en allvarlig blick.

Med oförstående blick skakade han på huvudet. Elisabeth kunde inte låta bli och skrattade till mjukt.
- Jag menar ungefär allt. Det här med märket, rektorn... allt! Sa hon och rodnade. Men speciellt om oss.
- Det ordnar sig. Var hans enda svar.
Elisabeth granskade honom och sa lugnt.
- Hur kan du vara så säker på det? Tänk om någonting händer....
- Du kommer att tränas upp på bästa sätt. Avbröt han henne i dem oroliga tankarna som virvlade upp ooch tittade lugnande på henne. Du kommer att få möta farliga saker här i slottet och få lära dig att ta dig an dem med samma lugn som jag alltid har när jag är på möten med mörkrets herre. Det blir inte lätt, men du måste klara det.
Elisabeth vart förvånad. Han tänkte verkligen lära henne!
- Om jag inte klarar av rektorns förväntningar och om någonting händer mig...
Han skakade på huvudet.
- Du måste kara det. Avbröt han henne igen. Gör du inte det så innebär det döden. Det som du lär dig här är lika farligt som mötena med mörkrets herre. Men naturligtvis finns jag i närheten och kan förhindra det farliga om du inte klarar av det de första gångerna...
- Abryt mig inte, snälla! Avbröt nu Elisabeth honom och fortsatte. Om jag inte klarar det och om jag dör, vill jag att du tar min kropp tillbaka hit till skolan och ser till att alla på ministeriet, inkluderat i min faster och farbror, fattar hur meningslöst det här kriget är.
Hon skakade smått och hämtade andan.
Snape tittade på henne och nästan genomborrade hennes blick.
- Du kommer att klara det. Du måste göra det, som jag sa. Kylan som låg över hans ord isade in i hennes kropp och hon nickade endast och innan någon av dem visste ordet av hade hon lagt armarna om honom i en kram.
Snape la armarna om henne också som lite stöd för henne och tittade sig omkring. Strax efter backade hon undan och rodnade smått.
- Jag borde nog gå annars kommer jag aldrig få en chans att skick det där brevet till min farbror. Sa hon smått förvirrat och vände sig för att gå men när hon kommit några meter bort vände hon sig om. Förresten, när är första lektionen jag ska ha med dig? frågade hon.
- Privata lektionerna eller vanliga? Frågade han tillbaka med sitt knappt märkbara leende.
Elisabeth log smått.
- Privata.
- Vi börjar nästa vecka. Svarade han och Elisabeth nickade.
- Då ses vi då. Efter lektionerna och middagen, professorn?
Snape nickade och Elisabeth vinkade lite snabbt innan hon gick i väg. Snape suckade strax efter att hon gått och påminde sig själv att han hade patrullnatt denna kväll. Han gick med snabba steg till sitt lager och hämtade en uppiggningsdryck som skulle vara hans rädning från att somna under patrullen.
Det hade inte varit fel att få sova några timmar också. Tänkte han irriterat för sig själv och började sin patrullering.

När Elisabeth kom upp till sitt rum tog hon fram en bit av sina anteckningsark och sin fjäderpenna. Hon funderade lite över vad och hur hon skulle skriva, tillslut började hon.

Farbror,
Jag är högst tacksam mot dig och faster, mest av allt mot mörkrets herre, som låter mig få ingå med en sådan stor ära som att få ta märket. Jag skulle dock vilja begära en sak, och det är att vi skjuter upp det hela tills efter vinterlovet som, enligt vad jag räknat ut, är om en månad. Tills vidare önskar jag er väl och en trevlig jul.
Elisabeth Ó Kerrigan.

Hon la undan fjäderpennan och gick ut till uggletornet där hon gav sin svarta korp, Fjalar, som hon fått utav sin farbror när hon fyllde elva.
- Flyg säkert min vän. Låt inte brevet hamna i fel händer. Sa hon och gick ut mot trappan och släppte lös den stora fågeln och såg hur han snabbt försvann i horisonten. Nu var det bara att vänta och träna hårt.
Det börjas nu. Tänkte hon med en suck och med jackan tätt om sig gick hon tillbaka till skolan.
Borta i slottet gick Snape sin patrull och gav straffkomendering samt poängavdrag för de elever han hittade.

Elisabeth tog välkomnande av sig jackan när hon kom in till sin privata lilla våning i skolan och hämtade direkt sitt personliga anteckningsblock tillsammans med en fjäderpenna och bläck. Hon satte sig i sin fåtölj som hon fått dit och öppnade boken där hon sist skrivit och kollade igenom sina anteckningar. Hon hade sedan tre år tillbaka med hjälp av sin farbror lärt sig göra några egna få trollformler som hon skrev ner i ett litet läderbundet anteckningsblock som hon fått av sin släkting många år tillbaka i tiden.

Några dagar senare satt Elisabeth lugnt i stora salen och avnjöt sin frukost som dem så många andra dagarna när Draco satte sig bredvid henne.
- Godmorgon, Elisabeth. Sa han och började själv äta. Elisabeth satt tyst utan att säga någonting. Han tittade på henne. Jag ser att du inte fått någon sömn i natt? Frågade han.
Elisabeth gav honom en snabb blick innan hon fnös åt honom. Han bet ihop käken och förblev tyst under en liten stund.
- Jo Elisabeth. Jag undrar, vart kommer du spendera din jul i år? Frågade han ännu en gång efter sin tystnad.
- Varför bryr du dig ens, Draco? Frågar hon tillbaka irriterat och får som svar en axelryckning.
- Jag hörde att du inte skulle fira jul med din familj i år. Min far berättade det för mig efter att dem träffats nyligen. sa han medan han tog en bit rostat bröd. Elisabeth stenade till en aning medan Draco inte brydde sig om det.
- Jag frågar igen Draco. Vad har det med dig att göra? Frågade hon igen och hon märkte den ilskna irritationen i hans ögon.
- Jag tänkte bara fråga dig om du ville komma och fira jul tillsammans med min familj i Malfoy's Herrgård. Sa han och fortsatte äta. Elisabet blev förstummad och mumlade extra tyst men efter en stund så tog hon till orda igen.
- Förlåt mig Draco, ja det vore oerhört trevligt om jag fick fira jul med din familj  Hon log ett falskt men än dock ett leende mot honom. Draco om hade tappat sitt humör tog dig därifrån relativt snabbt och Elisabeth fortsatte sin dag utan bekymmer med sina lektioner och kände hur hennes humör blev bättre och bättre. Under lunchen såg hon dock inte Draco någonstans  men det brydde hon sig inte om för stunden.
Detta blev en bra dag trotts allt. Tänkte hon för sig själv någon gång under dagen.


Read the chapter in english? Click here!